I Förnyelse och tradition presenteras en ny undervisningsmodell, baserad på ett långvarigt samarbete mellan musei- och kulturarvsutbildningen vid Uppsala universitet och Medicinhistoriska museet i Uppsala. Hur kan studenter förberedas för yrken inom kulturarvsområdet, som håller på att omvandlas genom digitaliseringen? I en både resonerande och konkret framställning skildras en arbetsprocess där teori och praktik samverkar för att utveckla förmågan att lära känna och analysera kulturarvet i alla dess skepnader.

Inga-Lill Aronsson är docent i musei- och kulturarvsvetenskap och filosofie doktor i kulturantropologi vid Uppsala universitet och har sedan disputationen 2002 varit verksam som lektor vid samma universitet. Under åren 2005 till 2012 var hon föreståndare för NOHA, ett masterprogram i humanitärt bistånd. Hon har publicerat verk i nationella och internationella sammanhang.

Urban Josefsson är filosofie doktor i idéhistoria och har sedan disputationen 2002 främst varit verksam vid Gustavianum och Medicinhistoriska museet, två av Uppsalas universitetsmuseer. Under åren 2016 till 2022 var han chef för det senare och undervisade även i medicinens historia. Han har publicerat ett antal artiklar i antologier och årsskrifter.

Föreliggande studie, som följer mindre upptrampade spår, analyserar svensk läroverkskultur för tiden 1864-1968, då examinationen skedde under kringresande censorers överinseende. Läroverken presenteras inte enbart som en studieform utan som identitetsskapande kulturinstitutioner. Det rör sig om en gränsöverskridande studie tangerande flera akademiska discipliner. I framställningen ges en rundmålning av läroverkskulturens framväxt och den kulturkamp som förts internt, såväl inom lärar- som elevkår och i förhållande till det omgivande samhället. Vi hinner också observera hur denna specifika kultursfär går sin upplösning till mötes, i viss mån besegrad av sin rival, folkskole-progressivismen. Framställningen, som präglas av ett såväl biografiskt som geografiskt perspektiv, har velat belysa hur skolsystemet då det kopplas till folkhemsbygget får en vidare social och geografisk spridning. Mer översiktligt speglas en 400-årsperiod, alltifrån inrättandet av 1600-talets stiftsgymnasier, på 1800-talet ersatta av borgerliga läroverk. Avslutningsvis ges en överblick av den splittrade utveckling, med kommunalisering, friskolor och skolpeng, som ägt rum fram till våra dagar.

Författaren Bert Mårald, disputerad historiker, har verkat som lektor vid gymnasieskolor och som universitetslektor och lärarutbildare vid Luleå tekniska universitet under närmare ett kvartssekel. Utifrån den erfarenheten tecknas på ett idéanalytiskt och personligt plan historiken, där det blir tydligt att den pedagogiska utvecklingen är avhängig den politiska.

Det finns i västvärlden idag två starka filosofiska och ideologiska inriktningar, postmodernismen och socialkonstruktivismen, som menar att kunskap är osäker och föränderlig, att skolan inte bör lägga lika mycket kraft som tidigare på att lära ut "skolämnen" utan att det brådskande är att skapa ett jämlikt och hållbart samhälle. Vägen till det målet sägs gå genom att eleverna arbetar i grupp med olika projekt, vilket också antas förbereda dem för att delta aktivt i ett demokratiskt samhälle. Det läggs mindre tid på läsning och skrivning, och lärarnas roll är att stödja snarare än att undervisa.

Fungerar idén? Kunskap i kris studerar hur Sverige, som tidigare hade en god utbildningsstandard, steg för steg har låtit ideologiska element tränga ut ämnesstudier. I namn av att modernisera skolan och anpassa den till det moderna arbetslivet har utbildningssystemet givit allt större plats åt aspekter som jämlikhet, multikulturalism, genusteori och hållbar utveckling.

Inger Enkvist är professor emerita i spanska vid Lunds universitet och deltar i utbildningsdebatt sedan många år. Några av hennes titlar är Feltänkt. En kritisk granskning av idébakgrunden till svensk utbildningspolitik (2000), De svenska skolreformerna 1962-1985 och personerna bakom dem (2014) och Ny lärarutbildning nu! (2020).

Musicerande, musikskapande och undervisning i musik styrs av olika villkor för deltagandet i musiklivet. Förutsättningar för att spela, skapa och lära musik varierar beroende på vem som är utövare eller vem som lär. Deltagandets villkor tar sig väsensskilda uttryck beroende på musikens sammanhang, traditioner och politiska förutsättningar.

I denna antologi guidas läsaren genom musikskaparkollon för tjejer och icke-binära, rap-scenens lokala subkulturer, rockband, den regionala kulturpolitikens makt över musik, inträdet av folk- och världsmusik inom högre utbildning, breddad rekrytering i kulturskolan och avslutningsvis musikaliskt lärande som social hållbarhet.

Boken riktar sig till studenter och lärare inom kulturområdet, utbildningsansvariga såväl som för kulturintresserade som vill få fördjupad förståelse för vad det innebär att delta i musiklivet.

Kan det vara så att den kulturella rasismen får sina grundvalar reproducerade i en av det demokratiska samhällets mest bärande institutioner - skolan? Frågan är central i Puya Yekerustas idéhistoriska studie av det svenska skolväsendets läroplaner och styrdokument under 1900- och 2000-talet. Han finner att skolväsendet är och har varit genomsyrat av en förklaringsmodell som är helt avgörande för kulturrasismens existens och framväxt. En modell med vilken invandraren skulpteras som subjektet för underordning. På ett detaljrikt och originellt vis, och med implikationer som sträcker sig långt bortom skolpolitiken, skildrar Invandrarens genealogi den kulturella förklaringsmodellens uppbyggnad och användande i skolväsendets verksamhet.

Puya Yekerusta är leg. psykolog och filosofie master i idé- och lärdomshistoria, examinerad från Göteborgs universitet. Han har främst arbetat som skolpsykolog i och runt Göteborgsområdet och har tidigare skrivit texter om bl.a. psykologins industrialisering, och om förhållanden mellan vetenskap och ideologi i fransk filosofi.

Finns också som ljudbok, ISBN 978-91-7844-491-5.

Att musik stimulerar läkande processer i kroppen har varit känt sedan mänsklighetens början. I modern tid har denna intuitiva kunskap även kunnat bevisas kliniskt och praktiseras i form av musikterapi.

Sång är en del av musikterapins främsta verktyg tack vare sin direkta förankring i kropp och medvetande, och kan naturligtvis användas på flera områden inom vård, rehabilitering och omsorg.

Boken vänder sig till behandlare av alla slag som är nyfikna på att bredda sina klient- och patientmöten genom att inkludera även sång och musik. Den är en lättillgänglig ingång till kunskapsområdet musik och hälsa samt en konkret vägledning till hur man kan gå till väga för att våga börja ta in sång i behandlingen.

Ellinor Ingvar-Henschen är operasångerska med yrkeserfarenhet från bland annat Malmö Opera och Den Kongelige Opera i Köpenhamn. Hon har även en grundutbildning i musikterapi från Kungl. Musikhögskolan/KMH samt en filosofie magisterexamen i musikvetenskap med fokus på hur sångrösten kan användas som läkande metod inom framförallt psykiatrin. Sedan 2017 arbetar hon regelbundet som musikterapeut inom barn- och ungdomspsykiatrin med sången som främsta ingång.

Förord av Ingrid Hammarlund, tidigare prefekt och lektor i musikterapi vid Kungl. Musikhögskolan/KMH där hon på 1990-talet blev avgörande för ämnets införande på akademisk nivå i Sverige. 2020 tilldelades hon Kungl. Musikaliska Akademiens högsta utmärkelse Medaljen för Tonkonstens Främjande för sitt arbete i musikterapins tjänst.

Även tillgänglig som e-bok: ISBN 978-91-7844-487-8.

Allt jag har gjort under närmare 30 år som akademisk lärare, forskare och essäist kan beskrivas som ett slags "kulturepistemologi" - reflektioner över det mänskliga tänkandets villkor, dess begränsningar och möjligheter. Universitetet såsom vi känner det – dess forskningsprojekt och utbildningsprogram, dess interna organisation, dess mekanismer för finansiering m.m. - utgör en viss systematisering och institutionalisering av praktiker som visar vad en viss kultur värdesätter som vetenskap. Det som görs eller inte görs på universitetet avslöjar vilken kunskap vi anser är värd att upprätthålla, utveckla och sprida. I det avseendet utgör universitetet ett mikrokosmos av en kulturs mentalitet - dess tänkande, värderingar, visioner, rädslor och förhoppningar.

Sharon Rider är professor i teoretisk filosofi vid Uppsala universitet, där hon var prodekanus för historisk-filosofiska fakulteten 2008-2014. Hennes arbete fokuserar på de materiella, kulturella och institutionella villkoren för vetenskap, forskning och den högre utbildningen i ljuset av grundläggande begrepp såsom autonomi, ansvar, saklighet och kunskap.

Inte utan visst motstånd accepterar jag att universitet förvandlas till en producent av det skenbart mätbara. När det mätbara inte kopplas till en uppfattning om vad som är bra eller dåligt blir verksamheten meningslös. Inte utan visst motstånd accepterar jag att mitt yrkesliv förvandlas till en fråga om att marknadsföra bilden av mig själv som professor. Inte utan motstånd accepterar jag heller att min arbetstid fylls med uppgifter som gör mig dummare och mer trivial som tänkare. Den här boken är en motståndshandling.

Ylva Hasselberg (f. 1967), professor i ekonomisk historia och en välkänd kritiker av universitets sentida utveckling. Inte utan visst motstånd är en uppföljare till Vem vill leva i kunskapssamhället? Essäer om universitet och samtiden som utkom på Gidlunds förlag 2009.

Få svenskar vet hur Sverige, som tidigare hade en god utbildningskvalitet, har hamnat i dagens situation med sjunkande PISA-resultat. I denna bok undersöks de politiska beslut som steg för steg har lett skolan bort från kunskaper som mål till att prioritera social samvaro. Från beslutet om obligatorisk sammanhållen grundskola 1962, via Läroplan för grundskolan 1969, SIA-reformen 1976, Läroplan för grundskolan 1980 och Lärarutbildningsreformen LUT 1985 har Sverige steg för steg infört en skolideologi utan att ha bevis på att det som infördes var bra. De personer som stod bakom besluten beskrivs, och det förvånande är att personer utan speciell sakkunskap har fått ha ett stort inflytande över svensk skola. Alla vuxna svenskar i yrkesverksam ålder har formats av de här besluten.

Inger Enkvist hörde själv till de sista årskullar i Sverige som fick gå realskola och gymnasium som ledde fram till studentexamen. Vid lärarhögskolan fick hon som mycket ung lärarkandidat Läroplan för grundskolan 1969 som huvudbok, och som lärarrepresentant vid ett högstadium satt hon i en grupp och diskuterade med rektor hur SIA-reformen om skolans inre arbete skulle tillämpas vid den egna skolan. Hon har iakttagit på nära håll hur den systematiska förstörelsen av svensk skola gått till.

Boken ingår i det av Axel och Margaret Ax:son Johnsons stiftelse finansierade forskningsprojektet ”Arvet efter 1968”. I åtta specialstudier, där Enkvists är en, behandlas skilda aspekter av hur 1968 års idéer och individer påverkade svensk politisk diskussion och samhällsinstitutioner i Sverige, som utrikesdepartementet, skolan och kyrkan. Vetenskapliga forskningsledare har varit Lennart Berntson och Svante Nordin, stiftelsens forskningskoordinator Peter Luthersson.

Denna bok handlar om den svenska högskolepolitiken under de senaste femtio åren. Utgångspunkten är de sju personer som under perioden 1964–2010 var Universitetskansler. De hade lite varierande funktion i de byråkratiska systemen, men gemensamt var att de alla var med och skapade förutsättningarna för den svenska högre utbildningen och forskningen. Deras bakgrund, erfarenheter och värderingar har påverkat politiken och dess genomförande. Men samtidigt har det hela tiden inom ramen av en varierande statliga universitetspolitik varit ett samspel mellan kanslern som person och den politiska ledningen av universitets- och forskningspolitiken inom regeringen. Det är just det samspelet som är utgångspunkt för den här boken av Lillemor Kim som nu ges ut postumt. Den baseras på arkivmaterial och en rad intervjuer med de tidigare kanslererna och personer i deras omgivning och inte minst på Lillemor Kims egna erfarenheter.

Lillemor kim (1940–2011) verkade under hela sitt yrkesliv som administratör och utredare inom universitets- och högskolesektorn. Hon var verksam på ledande poster vid Universitetskanslersämbetet (UKÄ) och dess efterföljare UHÄ samt SISTER (Institutet för studier av utbildning och forskning). Hon var också en av Sveriges första kvinnliga högskolerektorer (vid Mälardalens högskola 1989–1995). Hennes avhandling från 1998 behandlade val- och urvalsprocessen av studenter till den högre utbildningen. Hon är också författare till en rad studier och utvärderingar av olika förhållande inom svensk och internationell högre utbildning.

Lars Brandell som kompletterat Lillemor Kims efterlämnade material har varit universitetslärare och utredare vid UHÄ och Högskoleverket.

Det sägs att det är bra att tänka själv. Men vad betyder det att tänka själv? Är det möjligt? Är det önskvärt? Genom samtal med andra kan man få man tillgång till olika perspektiv, hjälp att se nya lösningar och att kritiskt granska förgivettagna föreställningar. Borde vi kanske därför kräva att slippa tänka själva?

Denna bok handlar om hur lärare tillsammans med elever kan utveckla ett gemensamt tänkande i skolan. Elevers tankar formuleras här som filosofiska frågor med öppna svar vilka behandlas i en så kallad undersökande gemenskap. I boken varvas praktiska exempel med beskrivningar av hur samtal kan planeras och genomföras. I ett inledande kapitel presenteras ett perspektiv på skolans värdegrund som utgår från en problematisering av lärares och skolans dubbla uppdrag, att förmedla grundläggande och specifika värden och samtidigt ge eleverna möjlighet att utveckla egna ställningstaganden och hållningar. Boken innehåller även instuderingsfrågor att arbeta vidare med i lärarlaget eller i studentgruppen.

Boken riktar sig till lärare, lärarstudenter och pedagoger som arbetar med värdegrundsfrågor i skolan. Vår förhoppning är att texterna även ska inspirera coacher och handledare som genom olika organisationer deltar i ett förändringsarbete i skolan.

Utgiven i samarbete med Arvsfonden och Riksteatern.

Varför har Sverige problem med utbildningen? God utbildning och dålig. Internationella exempel visar genom jämförelser med andra länder vilka förändringar som bör vidtas i Sverige. De goda exemplen hämtas från Finland och länder som Japan och Kina och de dåliga bland annat från ytterområdena till de stora städerna i Frankrike. USA får vara exempel på både god och dålig utbildning. I länder där utbildningen fungerar bra samverkar elevernas ansträngningar, föräldrarnas stöd och lärarnas skicklighet.

Hur ser god utbildning ut rent praktiskt i klassrummet? Exempel ges från matematik, naturvetenskap, historia, svenska och främmande språk. God ämnesinlärning ger samtidigt specifika ämneskunskaper och god förmåga att hantera språket. Systematisk utbildning är speciellt viktig för invandrarelever.

Boken vänder sig till lärare, journalister, politiker och föräldrar.

Inger Enkvist är en välkänd debattör i ämnet med ett flertal verk tidigare publicerade, bland annat som redaktör för de mycket uppmärksammade Feltänkt och Skolan - ett svenskt högriskprojekt.

Våra universitet och högskolor är arenor för bildning, fritt tänkande, intellektuell utveckling och förkovran. Det är väl tanken – hos de flesta av oss? Men ser det ut så på våra svenska lärosäten?

I denna antologi rapporterar och analyserar ett antal lektorer och professorer inifrån svenska universitet och högskolor. Sammantaget framträder en bild av våra lärosäten, som står allt längre ifrån klassiska bildningsideal. Det universitet som en gång föddes i Bologna håller nu på att krossas av en ”Bolognaprocess”.

Författarna argumenterar för att både lärares och studenters fria tänkande och kunskapssökande alltmer underkastas byråkratiska och politiska maktprocesser. Undervisningen bedrivs inte längre som fritt kunskapssökande som mål i sig utan som medel för att uppnå ”ökad anställningsbarhet” och politiska målsättningar som ”jämlikhet”, ”jämställdhet” och ”mångfald”.

Kunskapen som förmedlas paketeras och görs likformig, så att den likt en vara i färdig form kan ges till studenten. Relationen mellan lärare och student förvandlas från en som bygger på ömsedigt förtroende och kreativitet, till en där studenten blir ett ”offer”, som behöver beskydd från lärarens professionella omdöme. Därmed efterfrågas numera lärare med terapeutiska förmågor snarare än ämneskunskaper. Hela verksamheten avprofessionaliseras. Den högre utbildningen blir allt lägre.

”De iakttagelser jag gjort och de slutsatser jag dragit av att politiken allt oftare blivit en plats där politiker leker marknad bestyrks när jag läser det som redovisas i denna bok. Jag hoppas att fler än jag ska ha glädje och nytta av den”, konstaterar Bengt Göransson(s) i antologins efterord.

Vad kan det innebära att leva i kunskapssamhället? Upplysningstanken bygger på föreställningen att kunskap är något som skänker individen frihet, något som emanciperar oss och gör oss till fullvärdiga människor. Just nu ses kunskap snarare som något som ska skapa tillväxt och som något som lägger grunden för en global tävlan. Blir det någon skillnad när denna kunskapssyn läggs till grund för politiken i stället för upplysningstanken?

Den här essäsamlingen handlar om de svenska universitetens förändring under det senaste decenniet: om politiska reformer, nya ideologier och vetenskapens enorma legitimitet. Den handlar också om det svenska samhällets utveckling från ett samhälle som hyste ett kollektivt förtroende till formella institutioner, till ett samhälle som i allt högre grad bygger på personliga nätverk och på marknadsmekanismen, ofta i kombination. Allt mer utbildning – allt mindre kunskap. Allt fler professioner – allt mindre professionalitet. Allt snyggare skal – allt mindre kärna. Boken är tänkt som ett försvarstal för systemförtroende, men också för det utrotningshotade professionella omdömet. Den innehåller ett antal texter skrivna av författaren mellan 2001 och 2009. De flesta av dem är tidigare publicerade men tre av dem är ej tidigare utgivna.

Ylva Hasselberg är ekonomisk-historiker, verksam vid Uppsala universitet. Hon har under de senaste tio åren varit aktiv i kulturdebatten, framför allt i frågor som rör forskningspolitik och universitetens utveckling.

Vilken uppgift har universiteten egentligen? Om forskning och högre utbildning ska bidra till sociala och ekonomiska framsteg, hur ska då verksamheten bedrivas och universitetet utvecklas för att bästa uppnå dessa mål? Ska det vara på sina egna premisser eller under ledning av stat och näringsliv?

Såväl praktisk nytta som mätbarhet har blivit centrala frågor i diskussionen om universitetets framtid. I både grundutbildningen och forskarutbildningen har medelstilldelningen kopplats till resultat i form av genomgångna kurser och examensfrekvens. Även kvaliteten på forskning börjar alltmer mätas i kvantitativa termer, exempelvis i antal publikationer, viktning av publikationsvärde som premierar många mindre forskningsansatser, utlåningsfrekvens som mått på en boks värde för universitetsbibliotek, extern finansiering som bevis för forskningens potential etc. Förbättringar blir härmed en fråga om att öka produktiviteten och inte en fråga om vad som produceras.

Vad som återstår att fråga sig är vad vetenskapens huvudmål är och hur vi bäst ska leva upp till det? Ska universitet karakteriseras av oberoende eller nytta? Finns det något i den högre utbildningens idé utöver omvärldsanpassning och praktisk yrkesträning? Vilka konsekvenser har marknadstänkande, politisk styrning och avnämarkrav för hur vi uppfattar vetenskap, hur den professionella identiteten formas och verksamheten organiseras? Reclaim the Science! ställer och försöker besvara dessa viktiga, för att inte säga akuta, frågor.

Svensk språkutbildning var kring 1970 en av världens absolut bästa. Ökande internationella kontakter borde betyda att språkutbildningen vore i en ännu bättre situation idag, men så är det inte. Vad har hänt? Krav på betyg i andra främmande språk än engelska har tagits bort i de flesta sammanhang, språken behandlas på gymnasieskolan som en sorts tillvalsämnen bland många andra, och sparkrav har lett till gruppsammanslagningar och timreduktion.

Trängd mellan politik och pedagogik beskriver de förändringar svensk språkutbildning genomgått efter 1990 och pekar på hur beroende olika nivåer är av varandra, från grund- och gymnasieskola till högskolans språkinstitutioner och lärarutbildningar.

Inger Enkvist är professor i spanska vid Lunds universitet och skoldebattör. Hon har tidigare publicerat Feltänkt. En kritisk granskning av svensk utbildningspolitik, Skolan – ett svenskt högriskprojekt samt Utbildning, utbildning och åter utbildning. Vad Sverige kan lära av de engelska skolreformerna.

Under Tony Blairs tid som premiärminister har man i England sett utbildningen som det viktigaste inrikespolitiska området och en rad reformer har genomförts. Systemet med noggranna kursplaner, testning och rapportering av resultat har stärkts, och skolornas resultat redovisas öppet. Reformerna baseras på övertygelsen att kunskapsinhämtande och omsorg inte står i motsats till varandra och att elever från hem utan studievana är de som vinner mest på den nya inriktningen. Allmänhetens intresse för skolan har också stärkts påtagligt, och media rapporterar allt fler positiva nyheter och inte bara problem.

Genom en fokusering på skolan som kunskapsproducent har man lyckats vända den nedåtgående trend som den engelska undervisningen uppvisat sedan 60-talet. I de senast genomförda undersökningarna av elevernas förståelse i modersmål, matematik och naturvetenskap ligger England för första gången på decennier i topp bland de västerländska länderna. Sverige har all anledning att se närmare på och lära av det som skett i engelsk utbildning.

Utbildning, utbildning och åter utbildning följer upp den nyligen utgivna och mycket uppmärksammade Skolan – ett svenskt högriskprojekt, som var en kritisk granskning av situationen i den svenska skolan.

Det är inte pengar som fattas för att svensk skola ska nå bra resultat. Trots stora satsningar på moderna inslag som internet och valfrihet uppnår eleverna inte de kunskaper och färdigheter som ställts i utsikt. Frågan är om inte Sverige i omsorgens och likhetens namn infört förändringar som gett motsatt effekt. Den nya skolan skulle göra inlärningen rolig för alla, men i stället känner många elever leda. Den oordning som blivit följden är inte bara ineffektiv och tröttande utan undergräver direkt elevernas hälsa. En dyrbar skola riskerar att bli ännu mer ineffektiv efter införandet av de senaste reformerna.

Skolan – ett svenskt högriskprojekt belyser dagens utbildning från grundskolan till lärarutbildningen. Lärare och läkare som samtidigt är forskare återger var och en från sin utgångspunkt erfarenheter av förändringarna.

Inger Enkvist är professor i spanska och verksam vid Lunds universitet. Hon har utgivit ett flertal publikationer inom det pedagogiska området och har långvarig erfarenhet av undervisning vid såväl skola som universitet.