Vad är det med Carl Larsson-gården som berör så starkt mer än hundra år efter dess tillkomst? Vilken roll spelar den i samtalet om det goda hemmet och det goda livet i den goda världen?

Idag framstår det berömda konstnärshemmet i Sundborn och historien bakom dess tillkomst som mer samtids- och samhällsrelevant än någonsin. Som få andra designhistoriska monument lär vi oss av Lilla Hyttnäs att bruka och uppgradera det redan befintliga, och att personligt och genom stundens ingivelser ta kommandot över det egna skapandet och att slå vakt om rätten att få gå sin egen väg.

I boken skildras detaljerat tillkomsten av detta världsberömda konstnärshem, dess plats i designhistorien och i dess internationella sammanhang.

Författaren Johan Knutsson innehar sedan 2009 Byggmästare John Mattsons professur i möbel­kultur vid Malmstens Linköpings universitet och Nordiska museet. Boken har till stor del tillkommit genom inspiration av de frågor som studenterna ställt vid mötet med Lilla Hyttnäs. Genom deras syn på gården ur ett samtidsrelevant hållbarhetsperspektiv öppnas dörrar till nya sätt att se och värdera detta sedan länge så välkända konstnärshem.

Inför varje sekelskifte råder en nervös otålighet parad med ängslan. Det okända ter sig skrämmande och det beprövade gamla onda verkar då bättre än det oprövade nya goda - "det var bättre förr".

1800-talets slut präglades av såväl nostalgi och pessimism som framtidstro och optimism, la belle époque existerade jämsides med fin de siècle. Honoré de Balzac, Charles Baudelaire, Beau Brummell, Claude Monet, William Morris, Edvard Munch, Richard Wagner, Oscar Wilde – perioden flödar över av förnyelse och revitalisering, ofta nog av starkt melankoliska personer.

Olav Wiströms bok följer begreppet fin de siècle bakåt till antiken och fram till vår egen tid. Den utgör inte bara en historik utan också en civilisationskritik.

Olav Wiström är kritiker och litteraturvetare och har tidigare utgivit böckerna Inre och yttre skönhet. Essäer om kultur, känslor och karaktär (2011) samt Till glädjen. Från glädjerus till skadeglädje (2014).

Ett experiment, en besvärjelse, en bön - till träden.

Konstnären Cilla Ericson har varit verksam sedan 60-talet och förknippas med den laddade stundens måleri - nuet som vi upplever ensamma men delar med en omvärld. Hon har ofta intresserat sig för trädens, växtlighetens och grönsakernas många intrikata lager, ofta i genomskärning, och hur de påminner oss om något riktigt stort. 1986 ställde hon ut Lövsånger - målningar av löv och träd tillsammans med dikter. Med anledning av Tjernobylkatastrofen uppförde Ericson, skådespelare och artister ett multimediaexperiment, där text, bild, textil, musik och ljudkonst samsades. Dikterna återutges 2023 i samband med Ericsons stora separatutställning Retro Aktiv på Konstakademien i Stockholm.

1592 kom den 21-årige Michelangelo Merisi från Caravaggio, "en kraftig yngling med tunt svart skägg, kraftiga ögonbryn och mörka ögon", till Rom med ambitionen att bli stadens främste målare. Beskrivningen stämmer bra med de många självporträtt som finns i hans målningar - allt från en förförisk Bacchus till Medusas och Goliats avhuggna huvuden. Andra modeller var hans vänner bland målare, poeter, prostituerade, soldater, arbetare och hantverkare. De återgavs naturtroget i Roms samtida miljöer och bar tidens kläder även när han målade historiska, bibliska eller mytologiska scener. I Caravaggios målningar ser vi ofta människorna och händelserna omgivna av ett skiftande dunkel som uppkommer genom ett ljus, vilket ofta kommer snett ovanifrån. På samma sätt tycktes han själv leva i ett skiftande dunkel mellan ljus och mörker. Hans karaktär beskrevs som högdragen, sarkastisk, våldsbenägen och grälsjuk, men även våghalsig och orädd.

Caravaggio blev tvungen att fly från Rom efter att ha dödat en motståndare. Hans "skyddsängel" markisinnan Costanza Colonna av Caravaggio och hennes mäktiga adelsätt hjälpte honom till det spanska kungariket Neapel där han blev hyllad och senare vidare till munkriddarnas republik på Malta där hans dröm att bli Malteserriddare uppfylldes. Efter ytterligare våldsdåd måste Caravaggio återigen fly, denna gång till Sicilien och därefter åter till Neapel. Sommaren 1610 påbörjade han en sista färd som han trodde skulle leda till Rom.

Roger Älmeberg är journalist, historiker och författare och har tidigare skrivit fem böcker, senast en biografi över Gustav VI Adolf. Han har under ett par decennier följt forskningen kring Caravaggios liv och verk. De senaste fem åren har han aktivt arbetat med denna biografi.

Laddade bilder diskuterar det senaste decenniets upprörda debatter om visuella rasstereotyper och rasistiska uttryck. Tre konflikter ägnas särskild granskning: de om Stina Wirséns barnboksfigur Lilla Hjärtat, Hans Lindströms skämtteckning om muslimer, och Frölunda Hockeys klubbsymbol i form av en "indian". Laddade bilder tar upp vad stereotyper är, hur visuell rasgrammatik fungerar, skrattets betydelse i relation till rasism, vad kulturell appropriering kan betyda och varför just godis och barnkultur så ofta har hamnat i centrum för debatten. I det avslutande kapitlet riktas blicken mot vilka känslor som häftade fast vid föremålen för debatterna, vilka affekter som tillskrevs debattörerna samt betydelsen av de olika affektgemenskaper som bildades i stridernas hetta.

Boken vänder sig till alla som vill få en djupare förståelse av konflikterna. Hur de utvecklades och vad som gav dem bränsle. Laddade bilder vill undvika att fastna i schismernas skyttegravar, tillspetsade retorik och uppskruvade känsloläge, men samtidigt ta argumenten och aktörerna på allvar.

Jeff Werner är professor i konstvetenskap vid Stockholms universitet. Han har gett ut böcker om bland annat svensk kultur i USA, Medelvägens estetik. Sverigebilder i USA (2008), vithet och svenskhet, Blond och blåögd. Vithet, svenskhet och visuell kultur (2014), och demokratins urholkning, Postdemokratisk kultur (2018). 2021 publicerade Werner den första ingående, svenskspråkiga introduktionen till vithetsstudier, Kritvit? Kritiska vithetsperspektiv i teori och praktik (2021).

Från proggen, genom punken, syntarna till singer songwriters. Rock och blues på svenska. Folkmusiken och den klassiska repertoaren pågår under tiden. Här samsas genrerna i en och samma formgivares arbetsrum. Idéer, infall, erfarenheter landar i olika formspråk för olika uttryck för att det ska nå fram till olika musikaliska smaker.

Den svenska skivbranschen genom omslagen under 1970- 80- 90-talen och in i tvåtusentalet. Formgivaren Lasse Ermalm delar sina betraktelser om hur det sett ut och varför det såg ut som det gjorde. Artister ger sin syn på hur det gick till när somliga omslag blev som de blev.

Paradigmskiftet från analogt till digitalt fick påtagliga konsekvenser både för skivutgivningen och formgivningen. Hur förverkligade man overkliga bilder innan datorerna vidgade fantasins möjligheter att visualisera musik?

Musikjournalisterna Håkan Lahger och Lars Nylin skriver om den mobila konstutställningen som uppstod i skivaffärerna samt om det som genom tiderna egentligen varit det mest lönsamma för skivbolagen.

Du som själv köpte skivorna och du som blev indoktrinerad av föräldrarnas skivsamlingar, för dej fick en del omslag ikonstatus och många försvann spårlöst. Vad gjorde att somliga inte bleknade bort? Var det omslagsbilden eller var det musiken? Eller tvärt om, eller både och? Här finns LP-konvolutens stora påtagliga bildspråk, hittarna på singlar och EP, de mångsidiga CD-albumen och de maffiga boxarna att njuta av. Totalt mer än 300 skivomslag.

TV-inslag om boken: SVT, TV4.

"En av de mest produktiva omslagsformgivarna genom tiderna. Bredden är enorm. Från progg till punk. Boken påminner om bortglömda storsäljare som fanns i många svenska hem." (Jan Gradvall, Dagens Industri)

"2500 omslag senare borde Ermalm få en hedersgrammis, för att som ingen annan ha grafiskt formgivit den svenska rocken." (Jörgen Holmstedt, Rock 'n' Roll Magazine)

"Otaliga omslag samlade i den gedigna boken där formgivarens underhållande berättelser från arbetslivet blandas med texter om omslag". (Håkan Steen, Aftonbladet Nöje).

Swedish and Finnish art from the turn of the twentieth century has to a dominating degree been regarded as a national romanticist enterprise, whereas internationally based artists, international currents and artistic productions, which did not take part in the national building project, remain widely unacknowledged within art history. These historiographical national biases served as the point of origin of this research project, which deals with relatively unexplored Swedish and Finnish Symbolist artists, who throughout the 1890s and onwards, were important and active parts of a European-wide Symbolist art movement with subject matters beyond the national.

It examines the Swedish artists Olof Sager-Nelson and Tyra Kleen, as well as the Finnish artists Magnus Enckell, Beda Stjernschantz and Ellen Thesleff, as examples of the great number of internationally based Swedish and Finnish artists during the 1890s which have either been excluded from art history writing or noted as mere exceptions if acknowledged at all.

During their different Parisian sojourns, these five artists came in contact with the Symbolist and occult Salons de la Rose+Croix between 1892 and 1897, and its transnational and androgynous art programme, which revolved around the exploration of the human being's immateriality and spirituality. Centred around the depiction of the spiritually enhanced human body, this Doctoral thesis explores the interrelations between the work of these five Swedish and Finnish artists and thematic, theoretical, aesthetic and stylistic elements of a transnational Symbolist visual language. Thereby, particular focus is laid on the notion of a powerful androgynous mental state and an androgynous fashioning.

In this way, this Doctoral thesis generates important knowledge on the role of Swedish and Finnish Symbolist art within the overall European art history, whilst contributing to the reconsideration and diversification of existing art history on Swedish and Finnish Symbolism.

Birte Bruchmüller is an art historian at the Department of Cultural Sciences at the University of Gothenburg and a curator at the art museum Prins Eugens Waldemarsudde. Spiritual transcendence and androgyny within Swedish and Finnish transnational Symbolism is her Doctoral thesis.

Gustaf Ankarcrona (1869-1933) var inte född i Dalarna. Han kom dit för att stanna 1901, i nationalromantikens tid, i en brytningstid mellan gammalt och nytt. Och han fångades av det han såg och upplevde: en till synes levande allmogekultur, buren av människor som alltjämt vårdade sina traditioner.

Ankarcronas betydelse för landskapets självbild, och för omvärldens bild av Dalarna och dess kultur, kan knappast överskattas. Som hembygdsvårdare, hemslöjdsfrämjare, konstnär, arkitekt, formgivare, folklivsforskare, föreläsare, talare och opinionsbildare bidrog han till att göra Leksand till ett centrum för svenskt kulturliv för lång tid framöver och med betydelse långt utanför Siljansbygden.

Bokens nio författare belyser och ger perspektiv på de olika områden inom vilka Ankarcrona agerade. De konstverk, byggnader, miljöer och föremål som i boken presenteras i ett nytaget fotomaterial ger uttryck för ett ideal och en tidsanda, men är också idag ett i högsta grad levande och relevant kulturarv att upptäcka, inspireras av och reflektera kring.

Om en monumental skulpturs tillblivelseprocess utifrån en konstnärs perspektiv. Berättelsen följer konstnärens liv och svårigheter att gestalta sin idé om det metaforiska rummet. Boken visar att vägen inte är rak utan mer labyrintisk och att den konstnärliga processen tar omvägar. Efter många år utkristalliseras förmågan och möjligheten att realisera Katedralbygge - ett konkrement.

Katedralens idé är att vara en mobil plats för eftertanke. Där betraktaren spelar en roll och är medskapande. Skulpturen har varit runt på många platser och är fortfarande på turné. Resan kommenteras i boken av flera personer som varit delaktiga på något sätt.

Under 1900-talets första hälft tillskrevs Albrict pärlstickare en rad av medeltidens svenska praktfulla kyrkliga broderier. Med sina två olika yrkesbeteckningar är han kanske mest känd som kyrkomålaren Albertus Pictor. Inger Estham, tidigare chef för textilenheten vid Riksantikvarieämbetet och Statens historiska museer, ägnade många år av forskning kring dessa broderier och deras historia. Var de verkligen alla från hans hand eller verkstad? Hon försökte komma textiliernas datering och ursprung närmare genom att söka svar i broderierna, dess beställare och brukarna av de liturgiska plaggen. Resultatet tidigarelägger en stor del av broderierna. Inger Estham hann dock aldrig fullborda och presentera den mångåriga undersökningen. I stället testamenterade hon arbetet till den förra medarbetaren Mari-Louise Franzén, tidigare antikvarie vid textilenheten.

Mari-Louise Franzén tog sig an uppgiften och har noggrant kompletterat och sammanfattat det oavslutade manuset. Med egen kännedom om broderierna och genom nya upptäckter har hon utökat materialet med kompletterande forskningshistorik, andra tankar och frågeställningar samt ett internationellt perspektiv.

Boken bjuder på ett rikt bildmaterial av den medeltida skatt av kyrkliga broderier som finns i Sverige. Här visas en broderad bildvärld med berättelser om Marias och Jesus liv, helgon och frodig växtornamentik som förbluffar med sin välbevarade färgrikedom och guldglans.

I konstnärens vardag är skapandet en ständig följeslagare, i allt från starka förälskelser och småbarnsår till sjukdom och åldrande. Reflektioner i text och bild samlas och döps till Utan titel. Samtidigt vill döda släktingar och vänner berätta sina historier och hemligheter. Molnberättelser tar plats i konstnärens bok.

Louise Tillberg, född 1947, är konstnär och författare och utkommer nu med sin trettonde bok. Den läses från två håll.

Verkligheten är alltid större än dess beskrivning. Jag vill trots det försöka ge en bild av 50 års erfarenheter av att vara konstnär. Om vägen in i dåtidens konstliv och om alla de förändringar som har skett under detta mitt halvsekel i yrket. Har jag till dessa växlingar suttit på en läktare som en åskådare, har jag deltagit i en massrörelse eller rentav varit en flipperkula i någons eller några andras spel?

Jag har vidare kommit fram till en allt större övertygelse om att det här med att rita och måla, bortsett från sitt odiskutabla egenvärde, också rymmer något betydligt större.

I den här boken belyser författaren en förbisedd ockult tradition som går som en esoterisk underström i europeiskt kulturliv. Den var särskilt märkbar decennierna kring sekelskiftet, då rosenkreuziska läror, alkemi, teosofi m.m. attraherade en rad av tidens ledande författare och konstnärer. I den ockulta "hemliga källan" fanns också ett mörkare parti som lockade till sig en del underjordiska politiska rörelser som så småningom skulle bilda en jordmån för nazismen.

Initiation, eller invigning, är ett nyckelbegrepp i den esoteriska traditionen. Initiationen förmedlar en ny insikt och den mödosamma vägen dit gestaltas i olika symbolspråk, ofta inom ramen för ett hemligt sällskap. Den västerländska initiationen har sina rötter i antikens mysteriespel. Den har sedan levt vidare i andra former, som alkemin, tarotkorten och frimureriet, men också i modern konst och litteratur.

Tonvikten i Den hemliga källan ligger på initiationsmönster från modern tid. Författaren spårar gemensamma strukturer bakom fenomen som Aguélis måleri, Bauhausskolan i Weimar, Rudolf Steiners kosmologi, den tidiga nazismen, surrealismen och Malevitjs abstrakta konst.

"Vilket nöje att läsa en bok som denna, saklig, lärd och klar" Bengt Anderberg

"en bisarr och fängslande bok" Ragnar von Holten

"ett svenskt pionjärarbete, som läsupplevelse en stor njutning" Ragnar Strömberg

På sidan 18 i boken saknas några bokstäver i högermarginalen. Därför finns den korrekta sidan att hämta som pdf här.

Bland 1900-talets konstnärer framträder Alf Munthe, 1892-1971, som en av de främsta. Han var konstakademirebellen som kom att ägna sig åt textil konst, och som blev arkitekternas konstnär. Han bidrog med textila verk för offentliga miljöer, ritade av bland andra Gunnar Asplund, Peter Celsing och Sven Ivar Lind. Tillsammans med Greta Gahn skapade Munthe textilier i Handarbetets Vänners regi. 1951 öppnade de en egen ateljé på Lekattgården i Leksand. Där möttes tradition, avantgardism och andligt tänkande. Tillsammans med skickliga väverskor från bygden och i samarbete med Wålstedts ullspinneri i Dala-Floda nådde hans konst en ny dimension. Den mjuka arkitekturens mästare Alf Munthe var en allkonstnär. Denna rikt illustrerade bok ger en mångsidig belysning av hans livsverk.

Med texter av: Per-Åke Backman, Katarina Edenheim, Ralph Edenheim, Ulf Hård af Segerstad, Kersti Jobs-Björklöf, Sven Ivar Lind, Leif Reinius, Margareta Ridderstedt, Anne Marie Rådström, Sebastian Selvén, Susanna Slöör, Lars Wålstedt, Marie Ekstedt Bjersing och Gunilla Esbjörn.

Antologin utges i samarbete med Leksands Konstsällskap.

1800-talets eklektiska formspråk har behandlats styvmoderligt i designhistorien. Detta trots att de föremål och interiörer som skapades i många avseenden var helt moderna och startpunkten för den designkultur vi lever i idag. Föremålen tillverkades seriellt i fabriker med flera hantverkare och maskiner inblandade i produktionen. I hemmen inredde människor med det senaste och mest moderna från handeln, inspirerade av nyhetsförmedlingen i den illustrerade pressen.

I Förlagd form undersöker konstvetaren och designteoretikern Elin Manker designprocesser i det sena 1800-talets fabriksproduktion med särskilt fokus på hur formspråk diskuterades och praktiserades. Hon analyserar också den estetiska teoribildning som omgärdade tillverkningen av vardagsföremål. Det eklektiska formspråket får härigenom en konst- och designvetenskaplig genomlysning vilken begripliggör hur det tänktes som konstnärligt, rationellt och modernt.

I boken möter vi ett 1800-tal karaktäriserat av estetisk innovationskraft och mångsidiga designpraktiker. De aktiva blickarna bakåt blir i 1800-talets designprocess intimt förknippade med rörelsen framåt.

Experiment mot alla odds beskriver filmaren och gränsöverskridaren Åke Karlungs (1930-90) konstnärliga verksamhet under ett halvt decennium. Vi får följa en bana som ingen annans inom den öppna konstens labyrinter, och läsaren får möta en ny röst från marker vi trodde var genomtraskade många gånger om. Karlung var nyskapande inom animerad experimentfilm åren 1960–72.

Tio av hans främsta filmer är nu restaurerade till HD-kvalitet och ingår på bokens Blu-ray-skiva. Åke Karlung experimenterade under hela sitt liv med ljud, såväl till sina filmer som till egna text–ljudkompositioner. Bokens CD innehåller ett antal ljudverk aldrig tidigare utgivna på fonogram.

Karlung låg i frontlinjen vad gäller elektronisk ljudbearbetning och experimentell filmkonst; han var aktiv inom flertalet spjutspetsorganisationer som arbetade med konst & teknologi på 60-talet. Hans gränsöverskridande konstutövning sträcker sig från bildkonst över rörliga filmbilder till mysteriespel och installationer. Det här gör att Teddy Hultbergs närstudie av Karlungs konstutövning även ger oss ett nytt perspektiv, och en kritisk blick, på det öppna och djärva 60-talets konst, i ett klimat där Karlung ofta hade en vidare kulturell utblick än flertalet av sina kamrater i de kretsar han verkade. Hans konst förbinder en radikal kritik av förtryckande maktsfärer och inskränkta ideologier med en öppenhet gentemot österländsk filosofisk tradition.

Författaren och forskaren Teddy Hultberg har ägnat mer än tio år åt att utforska Karlungs oeuvre i skrift, bild, musik och rörliga bilder. Hultberg har bakom sig flera detaljerade studier över besläktade konstnärskap som Öyvind Fahlström, Elis Eriksson och Erik Beckman.

Pressbilder

Mamma, moderskap - orden bågnar idag av nya innebörder när tekniken och samhället förändras. Överallt hittar vi historier om moderskap - i romaner, essäer, dikter, patientupplevelser, bloggar och digitala diskussionstrådar. Både i litteraturen och verkligheten handlar det om ensamhet och social isolering, men också om styrka och gemenskap.

Mamma hursomhelst är en samling berättelser som reflekterar över erfarenheter från en mängd olika håll. Här blandas bidrag från forskare, kulturskribenter och skönlitterära författare. Boken innehåller berättelser om förlossningsdepression, om att vara pappa och gravid, om BB-vård, mor-dotterrelationer, tankar kring att vara adoptivmor, om att inte vilja eller inte kunna få barn, om att vara mamma i ett nytt land med ett nytt språk och mycket annat. En del texter handlar om djupt traumatiska upplevelser. Andra är skarpa och roliga granskningar som synliggör invanda mönster och vanetänkande. Boken inspirerar till samtal och idéer om ett högaktuellt ämne.

Författare: Aase Berg, Ulrika Dahl, Emma Eleonorasdotter, Kristin Eliasson, Jenny Engström Baron, Erik Masao Eriksson, Margaretha Fahlgren, Gabriele Griffin, Anneli Jordahl, Christian Lenemark, Merete Mazzarella, Cilla Naumann, Cecilia Pettersson, Christine Rubertsson, Sigrid Schottenius Cullhed, Anna Soltorp, Maria Svenning, Sara Sylvén, Cecilia Torudd, Helena Wahlström Henriksson, Anna Williams.

Hemslöjdsrörelsens ideologiska utgångspunkter är väl beskrivna, men vilket genomslag hade dess retorik i den faktiska verksamheten i hemslöjdsföreningarnas arbete? Retorik och praktik undersöker hur väl hemslöjdsföreningens tidiga historia och senare tiders historieskrivning överensstämmer och granskar utsagor om dess betydelse och verksamhet. Vi får här ta del av hur Gestriklands hemslöjdsförening under perioden 1912–1930 förhöll sig till de för hemslöjdsrörelsen centrala begreppen "hjälp till självhjälp" och "ortskaraktär" i både muntlig och skriftlig retorik samt hur dess praktiska verksamhet lyftes fram.

Rose Ericsson analyserar hur hemslöjdsrörelsen tog sig an uppgiften att bevara, återskapa och föra vidare tidigare generationers traditioner med exemplet Gestriklands hemslöjdsförening som utgångspunkt. Varför och hur startade hemslöjdsrörelsen och på vilka bevekelsegrunder arbetade den? Hemslöjdsrörelsen vid 1900-talets början sätts in i en bredare samhällskontext. Genom studiet av två stora och hittills obeforskade arkiv på Länsmuseet Gävleborg har Gestriklands hemslöjdsförenings tidiga verksamhet och historia kunnat belysas och en mer nyanserad bild av hemslöjdsrörelsen får träda fram.

Rose Ericsson är verksam inom ämnet textilvetenskap vid Konstvetenskapliga institutionen, Uppsala universitet. Retorik och praktik – en studie av Gestriklands hemslöjdsförening 1912–1930 är hennes doktorsavhandling.

Har man en gång mött Carlo Derkert, glömmer man det aldrig. Det har många sagt. Med sin alldeles speciella utstrålning kom han att bli en älskad gestalt i svenskt konstliv. Inte som konstnär, men som 'konstpratare' och 'museivisare', som han såg sig själv. Under nästan femtio år verkade han vid Nationalmuseum, Moderna museet och i mängder av föreläsningslokaler runt om i landet. Var han uppträdde flockades ivriga åhörare kring honom för att livas av föreläsaren och av den konst han förevisade.

Inte minst ägnade han sig åt barnen, med vilka han som ingen annan kunde tala om konst på sitt respektfulla och överrumplande vis.

Denna bok är ingen regelrätt biografi. Snarare är den en inlevelsefull och färgstark rekonstruktion av en man och hans verksamhet. Ett levandegörande av ett pedagogiskt snille. Bland annat får vi deltaga i ett fiktivt samtal om van Gogh och följa med på en lika fiktiv visning av moder Siri Derkerts bilder i Östermalmstorgs t-banestation.

Carlo Derkert skrev ständigt, men det blev aldrig några böcker. Jan Bahlenbergs bok är sprungen ur vänskapen med Carlo Derkert, liksom ur de mängder av anteckningar Derkert efterlämnade. Här fanns föreläsningar, marginalkommentarer till artiklar, spridda anteckningar i olika ämnen etc. Härtill kommer bandinspelningar som dokumenterat en rad av Carlo Derkerts föreläsningar.

Jan Bahlenberg är pedagog och konstnär. Han har doktorerat i pedagogik med en avhandling om Carlo Derkerts verksamhet. Tillsammans med Derkert har han även utgivit boken Barn Bild Begåvning.

Ett frisörbesök, det sista. Inte för att den klippte ska dö utan för att håret tagit slut. Frisörbesöket är en grafisk roman om att kamma noll.

Claes Jurander har varit professor i måleri på Konstfack och har vid sidan av måleriet utmärkt sig genom animationer, serier och illustrationer.

Inte bara BOCKSTENSMANNEN, KULKNAPPEN och DET KRYDDADE BRÄNNVINET gjorde Albert Sandklef till en av 1900-talets mest omtalade museimän. Han var också en djärv och normbrytande utställningsproducent.

Från 1921 och framåt förvandlade han Varbergs lilla stadsmuseum till ett länstäckande museum som väckte uppmärksamhet i hela landet för sina nydanande utställningar om böndernas arbetsliv i Halland.

Han förändrade synen på vilka föremål som var värda att visas på ett museum, och hur de skulle placeras i förhållande till varandra. Han vågade ställa ut en toppmodern separator bredvid en gisten smörkärna i trä och jämföra en årder från stenåldern med en traktordragen plog från 1944. Tillsammmans med konstnären Arvid Carlson skapade han en utställningsestetik i funktionalistisk anda, som inte hade sin like på något annat museum.

OSKÖNA TING handlar om denna revolution i museivärlden. Utställningarna presenteras i text och med många tidigare ej publicerade bilder. De sätts in i ett både utställningshistoriskt och personligt sammanhang: Vilka traditioner bröt Sandklef med när han inledde sin verksamhet på 1920-talet? Hur förhöll han sig till utställningsestetiken som kom att prägla 1940-talets museer? Vad betydde hans bakgrund som autodidakt och outsider i museivärlden för hans banbrytande gärning?

Museichefen på Varbergs fästning var en kontroversiell och slagfärdig person. Det gör boken till en festlig berättelse från museivärlden under första delen av förra seklet.

Eva Persson har varit utställningsproducent på Riksutställningar samt utställningsproducent och konstnärlig ledare vid Arbetets museum i Norrköping. Hon ledde uppbyggnaden av en utbildning i utställningsgestaltning vid Linköpings universitet från 1997. 2005 startade hon webbtidskriften UtställningsEstetiskt forum (www.ueforum.se) och var chefredaktör till 2012. Hon blev hedersdoktor vid Linköpings universitet 2011.

Eva Persson har tidigare skrivit boken Utställningsform. I kroppen på en utställare [1993] samt en stor mängd artiklar om utställningsmediet, mestadels ur ett debatterande kritiskt perspektiv. Nu är det den svenska utställningshistorien med inriktning på museiutställningens utveckling som intresserar henne mest.

Sedan 1980-talet har Peter Cornell skrivit kritik för Expressens kultursida. I Öppningar har han samlat ett urval artiklar om konst, litteratur, film, kulturhistoria och politik.

Kvällstidningens form och karaktär ställer vissa krav: det omedelbara tilltalet, den svåra föreningen av lätthet och komplexitet och inte minst den korta formen. Att inte tråka ut läsaren.

Författaren förkroppsligar gärna ett teoretiskt sammanhang i en konkret händelse eller biografisk situation. I en kvällstidning utmanas hierarkierna mellan högt och lågt; en notis om något till synes perifert, så kallat strunt, kan ibland öppna mer oväntade insikter än den långa artikeln. Öppningar speglar både en tid och kritikens villkor i en kvällstidning – och naturligtvis kritikerns egen profil.

Peter Cornell är även författare till Den hemliga källan, Paradisets vägar, Saker, Vid himmelrikets portar – Ernst Josephsons andeprotokoll, Gemensamma rum och Mannen på gatan. Han var tidigare professor i konstens teori och idéhistoria på Konstfack och Kungl. Konsthögskolan.

Anna är bokens huvudperson. Hon tycker att hon lever mitt i ett bildland. Där får vi möta stora personligheter som Sara Lidman, Loris Malaguzzi i Reggio Emilia, Ramses Wissa Wassef i Harania, C. G. Jung och förstås Annas specielle vän Carlo Derkert.

Vi får följa Anna under hennes uppväxt och hur hon gradvis utvecklar sitt bildseende från en klottrande treåring till en medveten ung konstnär som har turen att möta förstående vuxna som varsamt guidar henne till nya uttryck. Till sin hjälp har hon också lyckats tämja en talande korp som tror att han är släkt med den engelske pedagogen Herbert Read.

I förordet citeras konstnären Olle Skagerfors som har sagt att ”Man måste noga studera det synliga för att få tag på det osynliga”. Det är ett tips till läsaren av den här boken om barns skapande och konstpedagogik.

Jan Bahlenberg är pedagog och konstnär. Han har doktorerat i pedagogik med en avhandling om Carlo Derkerts verksamhet. Tillsammans med Derkert har han även utgett boken Barn Bild Begåvning.

"Titta nu in i gluggen ska Ni få se! Hu-u-u-u, så rysligt hemskt! Men Ni kan ändå inte låta bli att titta. Ni stå här öga mot öga med en verklighet, som trots sin gräslighet dock måste fängsla intresset genom sin realism."

I det sena 1800-talets Sverige gjorde vaxmuseer, resande nöjesetablissemang och andra visuella attraktioner sitt bästa för att hålla vad de lovade: Att visa allt! Men vissa syner, menade kritikerna, var inte lämpliga att ta del av. De riskerade att förvirra och förleda. Även andra röster gjorde sig hörda. Verkligheten var något som alla behövde se, hur karg och fasansfull den än var.

I Skåda all världens uselhet diskuteras hur representationer av sociala problem i det sena 1800-talets populärkultur underbyggdes av en visuell pedagogik, genom vilken en specifik observatör formades. Denna observatör var en ansvarstagande medborgare, delaktig i att föra civilisationens utveckling framåt.

Anna-Maria Hällgren är konsthistoriker och verksam vid Stockholms universitet.

"Alla människor har något att berätta, och då menar jag alla." Det var över en kopp kaffe på kökssoffan hemma hos Gunnar Lyrberg, som dokumenterandet av Malungsfors tog fart. Fotograf Berit Djuse, själv Malungsforsbo sedan början av 2000-talet, låter oss titta in hemma hos byborna och höra deras berättelser om livet i Fors, från 1900-talets början fram till i dag. Som Djuse själv säger: "När jag blev äldre insåg jag hur viktigt det är att dokumentera vardagen. Den som de flesta av oss blir hemmablinda inför. Livet förändras ständigt, det är det enda vi kan vara säkra på. Jag vill se hur människorna och miljöerna såg ut före förändringen, vi glömmer ju så fort. Hur levde människorna i början av 2000-talet i denna bygd präglad av en nedlagd skinnindustri, älgjakt och malungsmål?" De täta bilderna är tagna mellan 2004 och 2012 med analog kamera och svartvit film, fotografins eget slow food.

August Strindberg använde sig ofta av krigiska metaforer när han talade om sitt förestående genombrott som författare i den franska huvudstaden. Han hade belägrat staden från Versailles och Montmartres höjder, nu skulle den erövras. Dessa erövringsdrömmar delade han med många samtida författare och konstnärer, bland dem målarna Carl Hill och Ivan Aguéli.

Den här boken handlar om dessa tre tidiga svenska modernister och deras strävan att göra sig ett namn i Paris. Den är också tänkt att vara en guide till hur Strindberg, Hill och Aguéli rörde sig i staden; var de bodde, arbetade och träffade folk. Till denna "promenadboksfunktion" finns tre kartor där viktiga adresser och platser har märkts ut.

Annars kan man förstås bara läsa boken som en skildring av tre fascinerande och på många sätt gripande livsöden.

Anders Hogeman är gitarrpedagog vid Musikhögskolan i Malmö. Han är också sedan många år verksam som talboksinläsare och lektör på Bibliotekstjänst i Lund.

Georg Suttners insats i svenskt konstliv är unik. Han utbildade sig till konstnär i Paris, Oslo och Köpenhamn, och han har verkat som lärare på Valand, i Trondheim, Kungliga Konsthögskolan i Stockholm och Konsthögskolan i Umeå, som han byggde upp. Sedan 1948 har han varit verksam på Gerlesborgsskolan. Hans konstpedagogiska verksamhet har tidigare inte fått den belysning den förtjänar och det är den som står i centrum här. Men de olika sidorna i hans verksamhet hänger ihop, vilket framgår av denna skrift.

Göran Hermerén, professor i vetenskapsteori, praktisk filosofi och medicinsk etik vid universiteten i Umeå och Lund, är även konstteoretiker och konstnär med utställningar på många håll inom och utanför Sverige. Under många år var han ordförande i International Association of Aesthetics. Han har varit elev till Georg Suttner, föreläst om konstteori, och förvärvat en ingående kännedom om Suttners konstsyn och konstpedagogik, både när det gäller dess teori och praktik.

Under 1970-talets gång förändrades arkitekturens färger. Tegel och grå betong med starka grundfärger ersattes av en ljusare färgskala i rosa och gult. En källa till inspiration var den färgrika och ovanliga arkitekturen i antroposofernas Järna.

Samtidigt förändrades det svenska samhället påtagligt. Grå betong kom i debatten att symbolisera det storskaliga samhällsbygge som var försatt i kris och det starka engagemanget mot rivningar och miljöförstörelse gjorde att intresset för byggnadshistoria växte. Den rosa färgen, betydelsefull i den traditionella pigmenttraditionen, inom antroposofin såväl som i konsten, fick framstå som en motestetik till funktionalism och rationalism. När intresset för färg i arkitekturen ökade skedde en gradvis professionalisering. I samband med detta fick färg i arkitekturen en alldeles bestämd uppgift i 1970-talets brytningstid: Den fick ingå i omformuleringen av hur god arkitektur och livsmiljö skulle gestaltas för att få en ny betydelse i människors liv.

Den levande väggen visar på färgens betydelsefulla roll i arkitekturhistorien, belyst både genom arkitekturdebatt och ett stort antal exempel på 1970-talets svenska arkitektur – från kontorshuset Garnisonen till Gottsunda kyrka.

Mari Ferring är bebyggelseantikvarie. Boken är Mari Ferrings doktorsavhandling i arkitekturhistoria vid KTH.

Sittande ute i det fria ägnar sig konstnären åt att rita av en häst. Det är inte så enkelt som han hoppats. Ur detta studium växer en synnerligen charmerande text om betraktandets natur och den avbildande konstens vägar och irrvägar.

Claes Jurander har varit professor i måleri på Konstfack och har vid sidan av måleriet utmärkt sig genom sina animationer, bilder i dagspressen och serier.

Rikt illustrerad av författaren.

Under första hälften av 1800-talet öppnades stora konstmuseer i snart sagt alla europeiska huvudstäder, från Rom till London, från S:t Petersburg till Paris. I Sverige togs frågan om ett nationalmuseum upp i riksdagen flera gånger från 1810-talet men det dröjde ända till 1845 innan ett positivt beslut togs. Under dessa drygt trettio år drevs debatten av en grupp engagerade personer som enträget arbetade med frågan.

Denna debatt, som utgör början på en svensk kulturpolitik, presenteras här för första gången. Vilka argument gavs för behovet av ett statligt konstmuseum, vad ansågs konsten ha för nytta för samhället, hur gick opinionsbildningsarbetet till och vilka personer var inblandade, är frågor som besvaras.

Per Widén är idé- och lärdomshistoriker och verksam vid Göteborgs universitet. Från kungligt galleri till nationellt museum är hans doktorsavhandling.

Boken är rikt illustrerad och vackert formgiven av Fredrik Söder.

Socialistiska, svårmodiga, suputer? Eller sparsmakade esteter som förverkligat ett modern designat folkhem? Vi har föreställningar även om länder vi aldrig besökt. Fördomar om folkslag vi aldrig träffat. Få amerikaner har besökt Sverige, men många har en åsikt om landet och dess befolkning. Den kan handla om syndiga blondiner, säkra bilar eller själfulla Bergmanfigurer. Medelvägens estetik undersöker bilden av Sverige och svenskar i USA och hur den formats av film, fotografi, bildkonst, design, reklam och arkitektur under mer än 300 år. Det är en studie i två delar som tar oss från de första timmerstugorna, byggda av svenska bosättare i Delaware på 1600-talet, till nutidens ”svenska” varumärken som Volvo och Absolut.

I den första delen hör Anders Zorn, Gunnar Asplund och fenomenet Swedish Modern – bildkonst, arkitektur och design – till det som ingående studeras i bland annat ljuset av föreställningar om den nordiska rasen, det svenska hantverkskunnandet och den svenska medelvägen mellan kommunism och kapitalism.

Den andra delen inleds med den mest kände av alla nordbor: vikingen. Andra kapitel undersöker bland annat de ”svenska” bilmärkena Volvo och Saab, svensk film och ”svenskar” på film. ”Svenska” småstäder i Mellanvästern och ”svenska” miljöer på IKEA-varuhus blir också föremål för granskning.

Jeff Werner är forskningsledare vid Göteborgs konstmuseum och lektor i konstvetenskap vid Högskolan på Gotland. Detta arbete genomfördes till stora delar under hans tid som gästforskare vid University of Kansas 2001–2003 och gästlärare vid University of Minnesota 2005–2006.

De ceremonier som kantar en människas väg till den sista vilan har under årtusenden präglats av en strävan efter en värdig inramning. I stormaktstidens Sverige var begravningen ett betydelsefullt evenemang där samhällets elit gavs tillfälle att synliggöra och befästa sin sociala position. Man använde en påkostad rekvisita bestående av bland annat professionellt utförda textilier, vilka bidrog till att ge arrangemanget en symbolbärande inramning. Med heraldiska vapenbilder utförda i ett exklusivt reliefbroderi med guld- och silvertråd manifesterades den avlidnes grevliga och friherrliga titlar, för att på så sätt markera hans position i den sociala eliten. Det symboliska budskapet förmedlades inte bara genom fanornas heraldik och inskriptioner utan även genom deras förhållande till ett samtida stilideal där de ornamentala inslagen och det broderitekniska utförandet var av betydelse. Broderierna tillverkades på beställning och arbetet utfördes av pärlstickare. Efter begravningen placerades många fanor som minnesmärken vid gravarna. Andra återanvändes senare genom att broderierna flyttades över på nytt tyg för att nu fungera som dekor.

I De hädangångnas heraldik undersöks tillverkningen och bruket av de länsfanor som användes av manliga medlemmar av den svenska betitlade adeln i samband med begravningar. Boken skildrar inte bara ett textilt hantverk och dess utövare, utan även de avlidna männen, deras familjer och det samhälle de var en del av.

Cecilia Candréus är textilhistoriker, verksam vid Uppsala universitet. De hädangångnas heraldik är hennes doktorsavhandling.

Vid en rasolycka i Falu koppargruva 1670 omkom och försvann gruvdrängen Fet-Mats Israelsson. Hans kropp upptäcktes välbevarad, till synes förstenad, med fortfarande ungdomligt utseende, mer än fyra årtionden senare 1719. Han igenkändes då av sin trolovade Margreta – nu en gammal gumma. På grund av den märkligt bibehållna kroppen och det hisnande ögonblick då den åldrade kvinnan återsåg sin ungdoms kärlek, blev Fet-Mats och hans historia snabbt känd, även internationellt.

Fet-Mats begravdes inte genast utan visades i ett glasskåp vid gruvan under lång tid. Vetenskapsmän och andra nyfikna från hela Europa besökte och beskrev honom. Fet-Mats diskuterades ivrigt under 1700-talet – var han ett mineral eller ett lik? Det kom att dröja innan Fet-Mats kom i vigd jord. Han begravdes vid fyra tillfällen, senast en bit in på 1900-talet.

Under 1800-talet blev Fet-Mats-historien i Europa en inspirationskälla till dikt och konst, dramatik och opera. Även under 1900-talet, och ända fram till idag, har berättelsen om Fet-Mats och hans fästmö gestaltats av författare och konstskapare.

I denna bok berättas om den verklige Fet-Mats samt beskrivs de konstnärliga och poetiska bearbetningarna av hans historia från tidigt 1800-tal och fram till idag, från romantiken till postmodernismen.

Bo G Jansson är docent i litteraturvetenskap, verksam vid Högskolan Dalarna och bosatt i Boda by i Svärdsjö, samma by som såg Fet-Mats födas.

Falugrafikerna är ett välkänt begrepp för den konstintresserade. I den här boken redovisas fakta kring konstnärsgruppen och presenteras de sex konstnärerna Axell Fridell, Stig Borglind, Bertil Bull Hedlund, Hans Norsbo, David Tägtström och Helge Zandén.

Texten har skrivits av Rune Bondjers, som ansvarar för Dalarnas museums grafiksamling.

Boken är i stort format och mycket rikt illustrerad.

Vad händer i mötet mellan konst och nya medier? Med utgångspunkt i hur tidningar, radio, teve och internet behandlar tre svenska konstutställningar från sekelskiftet tjugohundra som innehåller just nya medier – Avatar, Bäst före och Electrohype – problematiserar föreliggande avhandling frågor som: Vad gör konsten med medierna? Vad gör medierna med konsten? Och vad säger det om det samtida mediesamhället?

I boken ställs vi inför frågor som hur radion gör för att visa bilder eller tidningen för att återge ljud, hur vårt seende och våra erfarenheter av livet genomgår en omvandling.

Ansatsen att inte bara analysera medierna i konsten eller konsten i medierna, utan att i bredare mening försöka förstå dessa spänningsfält genom den kringliggande mediala diskursen är innovativ och innebär att Den medierade konsten bryter ny mark inom medieforskningen.

Anna Orrghen är medievetare, verksam vid Institutionen för kultur och kommunikation vid Södertörns högskola.

Ur textilkonstens historia är en personligt präglad översikt över delar av europeisk textilhistoria, där Nordens textilskatter för första gången har placerats i ett europeiskt sammanhang. Den första upplagan av boken kom ut 1972, och när den nu ges ut i sin fjärde upplaga har den blivit den klassiska läroboken i textilhistoria.

'Textilt arbete – på latin opus textile av verbet texere = väva, fläta – har med tiden kommit att innebära åtskilligt mer än vad ursprungsordet betyder. Bland alla textila tekniker är vävnadskonsten den viktigaste och det är om dess utveckling som denna bok huvudsakligen handlar. Under äldsta tider har knappast något av människohand tillverkat ting betytt mera för den enskilda människan än vävnaden.' (Agnes Geijer i inledningen)

Rikt illustrerad i färg och svart-vitt.

Kolliderande Världar – en antologi i konst och nya media tar upp frågor där konst och teknologi berör varandra och inringar de områden där konsten inte bara använder sig av teknologiska landvinningar, utan är med och kritiskt diskuterar och denierar våra föreställningar och fantasier om teknologi samt vår användning av den. Boken söker hitta de förbindelser och beroenden som konstnärliga uttryck i nya media har, såväl till andra delar av samtidskonsten som till vår kultur i stort och till konsthistorien.

Kolliderande Världar – en antologi i konst och nya media har formen av en kritisk dialog mellan praktiker och teoretiker, kring ämnen som är drivande både i den samtida diskussionen och i samtida mediateori. Avsikten är inte att ge en heltäckande bild av den samtida mediakonsten, utan att göra nedslag i ämnen som på olika sätt expanderar och utvidgar tankar och idéer om vad konst är och kan vara. Tanken är också att välja frågor som den samtida konsten, mediakonsten och vår kultur har varit upptagna av de senaste åren.

Antologin baseras på en seminarieserie som gavs 2002 inom ramen för det treåriga projektet Konst och Nya Media vid Kungl. Konsthögskolan. Projektet är ett samarbete mellan Kungl. Konsthögskolan, Karolinska Institutet, Kungl. Tekniska Högskolan och Södertörns Högskola och drivs med medel från Vetenskapsrådet.

Rikt illustrerad i färg.

Vilka teorier och verktyg står oss till buds när vi skall analysera en bild? Förhoppningsvis skall denna bok kunna ge ett svar. Den är ett resultat av ett flerårigt projekt med deltagande av flera av Nordens främsta experter inom bild- och mediaforskning.

Uppslagsbok i bildanalys behandlar olika media samt skilda teoribildningar, hämtade från konstvetenskap, semiotik, hermeneutik, marxism, kommunikationsteori och andra vetenskapsgrenar. Detta tillsammans med mångfalden av författare, deras personliga stil och varierande utgångspunkter har bidragit till bredden i denna första, stora handbok i bildtolkning.

ISBN10: 91-7844-129-3

I den här boken belyser författaren en förbisedd ockult tradition som går som en esoterisk underström i europeiskt kulturliv. Den var särskilt märkbar decennierna kring sekelskiftet, då rosenkreuziska läror, alkemi, teosofi m m attraherade en rad av tidens ledande författare och konstnärer. I den ockulta 'hemliga källan' fanns också ett mörkare parti som lockade till sig en del underjordiska politiska rörelser som så småningom skulle bilda en jordmån för nazismen.

Initiation, eller invigning, är ett nyckelbegrepp i den esoteriska traditionen. Initiationen förmedlar en ny insikt och den mödosamma vägen dit gestaltas i olika symbolspråk, ofta inom ramen för ett hemligt sällskap. Den västerländska initiationen har sina rötter i antikens mysteriespel. Den har sedan levt vidare i andra former, som alkemin, tarotkorten och frimureriet, men också i modern konst och litteratur.

Tonvikten i Den hemliga källan ligger på initiationsmönster från modern tid. Författaren spårar gemensamma strukturer bakom fenomen som Aguélis måleri, Bauhausskolan i Weimar, Rudolf Steiners kosmologi, den tidiga nazismen, surrealismen och Malevitjs abstrakta konst.